Alla Helgons Dag

Alla helgons dag - En dag att minnas och hedra de som gått före oss och en påminnelse om att ljuset vinner över mörkret, som pappa själv hade sagt. Jag brukade spendera den dagen med honom i kyrkan där han spelade och jag sjöng om ljus, tröst och hopp för de som satt i bänken som mist någon under året. Efteråt åkte vi alltid till kyrkogården för att tända ljus på farmors grav. Pappa tände alltid ljus på ett antal gravar till, för att hedra speciella personer som betytt mycket för honom genom åren – släktingar, lärare, nära vänner och förebilder. Han tog sig tid att ta bort löv, putsa till stenen och sätta en lykta, där anhöriga inte längre finns eller haft möjlighet att göra det själva. Det var viktigt för honom att de människorna inte glömdes bort i mörkret. Sen stod vi i ett hav av tända ljus på kyrkogården, och det blev på något sätt lite magiskt varje år. En närvarande och vacker stund fylld av ljus mitt i novembermörkret.
I år fortsätter traditionen, nu mer viktig än någonsin, och vi tänder ljus för en person som betytt så otroligt mycket för så många och som jag stolt kan kalla min pappa.

Fem månader har gått sedan pappas hjärta slutade slå och det kändes som att världen stannade en stund för alla som levde i hans närhet. Det blev så otroligt tomt på så många ställen samtidigt. Jag minns att jag första tiden var så rädd att glömma hans historia, hans röst eller sätt att vara, men har insett att det kommer bli svårt - Tack och lov.

De senaste månaderna har jag mött så många människor som berättat om olika tider i deras liv då pappa var med och påverkat dem. Allt från en liten betydelsefull mening han sagt till årtionden han funnits vid deras sida. Varje samtal har varit som att få en pusselbit till hans liv och historia, samtidigt som pusslet bara blir större när man inser allt han gjort och vad han betytt för andra människor. 

Hans röst finns med i hela familjens huvud. Pappa var så pass dominant och känd för sin starka röst att vi vet precis vad han hade tyckt om olika val vi står inför, stort som smått. Bara i morse såg jag att vattentillförseln till min tvättmaskin var på, och även om det är vanligt att man låter det vara så, så vet jag att pappa tyckte jag skulle stänga av det efter varje tvätt. Det var ju en ”billig försäkring” ifall något händer i kommunen/huset och vattnet går bakvägen. Jag vet också att han tycker att jag tvättar bilen för sällan, men samtidigt har jag hängt upp ett radband i bilen nu som han alltid gjorde, så jag tycker ändå vi är kvitt där. Man fick alltid en åsikt vare sig man ville eller inte, och frustrerande nog hade han alltid en poäng i det han sa, vilket vi märker i familjen när vi nu kanske gör saker på nya sätt, men ändå får höra i huvudet hur han hade gjort. Hans röst i sig var verkligen speciell och hans telefonsvarare har jag kunnat utantill i huvudet sen jag var sju år gammal. Min pojkvän David som bara hann träffa pappa några gånger sa efter pappas död ”Mitt starkaste minne är hur hans röst fick mig att känna mig helt lugn och trygg” och det är något jag ofta får höra. Hur hans lugna, berättade röst gjorde att man bara ville lyssna och vara där.
Jag har fått ärva en stark röst, och får ofta höra att det är svårt att tro att det kan rymmas så mycket röst i en så liten människa. Jag har dessvärre också lyckats ärva de höga snarkningarna, men där pappa själv skulle påstå att det egentligen kommer från mamma… Men alla ni som någon gång tvingats bo i samma rum som pappa, eller de tre rummen som legat närmast vet att det inte är något annat än rent påhitt.

Till sist har jag insett senaste månaderna att jag faktiskt är min pappa på många sätt, vilket gör att jag bär med honom hela livet. Häromdagen satt jag på mitt kontor och höll på med mina älskade listor och hade samtidigt åtta tonåringar där inne som bara ville hänga, vilket gav ett starkt minne till pappas arbetsrum där han satt med sina listor samtidigt som han lyssnade på tonåringars snack om allt och inget. Jag leker och pratar allvar med mina elever under mina EQ-lektioner, precis som pappa gjorde inom kyrkan. När jag höll ett föredrag om vår skola för ett par veckor sen så kom det fram en man jag inte tidigare mött och sa hur mycket Thomas han såg i mig i mitt sätt att vara. Det är bland det finaste jag hört och en enorm trygghet att ha med sig. 

Livet går vidare och sorgen slår till när den behöver göra det. Det är en enorm förlust och ibland otrolig frustration att någon som gjorde så mycket bra inte längre får vara kvar och göra världen lite ljusare. Samtidigt blir åtminstone jag inspirerad att försöka göra vad jag kan för människor jag möter, och jag hoppas att fler känner likadant, för det vet jag att pappa hade velat. Alla kan ju påverka att sin egen kvadratmeter är en plats som andra trivs att vara på, som han alltid sa.

Jag vill också passa på att tacka för allt stöd jag och min familj fått under den här tiden. Alla brev, blommor, kort och all omtanke som ni visat har hjälpt oss i sorgen. Det har varit fint att se den hjälp vi fått från människor som vi själva inte träffat, men som ställt upp på olika sätt bara för vi är familj till Thomas Holmér. Vi blir rörda av att se människor ge tillbaka av det som de själva fått en gång från honom, både inom hans arbete och privat. Vi förstår att det varit en tung period för många och att saknaden är stor och vi tackar för den respekt och förståelse som ni visat oss.

Tusen tack också till er som hört av er till mig privat. Det har hjälpt mig mycket i min sorg att få höra om pappa. Vill någon dela med sig av en pusselbit oavsett om jag känner dig eller inte, så går det jättebra att fortsätta skicka brev med små berättelser, minnen och bilder. 

Karin Holmér

Okegatan 4A

39245 Kalmar

karin.holmer@live.se